Spågumman som lässtrategi

Inför vår nya högläsningsbok, Sandvargen som är skriven av Åsa Lind, beslöt jag mig för att introducera en av lässtrategierna från bloggen: En läsande klass. Jag beslöt mig för att börja med spågumman och pratade därför med mina elever om just denna karaktär. Vilken förmåga har hon/vad är hon bra på? När vi samtalat kring spågumman sa jag till barnen att vi nu skulle agera spågummor. Genom att titta på bokens framsida och bokens titel skulle vi diskutera vad boken kunde handla om. Barnen nappade direkt och många olika förslag kom upp. Utifrån de olika förslag som kom upp diskuterade vi vidare rimligheten kring förslagen t.ex. Är det rimligt att boken kommer att handla om en clown när vi tittar på framsidan och rubriken? Tillslut enades vi om att boken förmodligen kommer att handla om en sandvarg och en flicka. Vad kan en sandvarg vara för något? var nästa fråga som diskuterades. 

När vi landat i våra diskussioner och jag började läsa högt hände de något med gruppen. Efter en liten stund var det händer som stack upp i luften och barnen ville tydligt uttrycka något mitt i min högläsning. Jag stannade upp och bad eleverna säga vad de funderade på. De hade anammat spågummans roll till fullo och ville nu sia om berättelsens fortsättning och så fortgick det. Jag ska villigt erkänna att detta hade jag inte väntat mig samtidigt som jag faktiskt tyckte det var rätt jobbigt att bli avbruten i min läsning. Samtidigt var barnen helt plötsligt oerhört engagerade och delaktiga vilket jag ser som något positivt och därför måste anpassa mig efter. Någon elev tog även på sig rollen som detektiv (nästa lässtrategi) genom att fråga om något ord som barnet inte förstod. Därför har jag nu bestämt mig för att kopiera upp detektivkortet till varje elev inför nästa högläsning, för att ge dem ett verktyg som ska ge dem en möjlighet att signalera till mig och till alla andra, det där vill jag undersöka närmare, det där förstod jag inte! Jag ser redan fram emot nästa kapitel av Sandvargen.